Historia om Lundaskog


Lundaskog d.v.s. området i södra Lunda socken som benämndes Cronans allmänningar och socknens allmänningar enligt den kartan över Lunda socken som är upprättad år 1677 av Anders Andersson.

D.v.s. från holmen i Nävsjön till Kolmårdens norra sluttning mot Kiladalen i Lunda socken.

Hemmanen Hällfallet och Norrtorp redovisas inte beroende på att de endast i kyrkligt hänseende tillhörde Lunda, fram till 1867, och i övrigt tillhörde dessa hemman Kila socken. Enligt ”Konglig Majts. nådig resolution av den 7 juni 1860 överfördes hemmanen till Kila i alla hänseenden”.

Delningen skedde i samband med att socknarna delades i en kyrklig och i en borgerlig socken 1862. Den borgerliga socknen skulle sköta ”hushålls och ordningsangelägenheterna”.

Lundaskog ligger på norra delen av Kolmården eller, enligt äldre kartor, Lilla Colmaren.

På den karta som är upprättad i början av 1600-talet, av Gustav II Adolfs förtrogne medarbetare Georg Günther Kräill, är namnet på dagens Kolmården Stora och Lilla Colmaren.

Lundaskog är en del av Kolmården som fortfarande är vild trots bilvägar, hyggen/fall, ungefär som Carl von Linné beskrev den på sina resor under tidigt 1700-tal:

Kolmården är en tjock skog av tall, gran, stenar, höjder berg och brådstup… Alldeles vid vägen lågo stenar överstrukna med en blodröd färg, som gnuggad av en hög gul färg och luktade som violblommor. Kallas denna sten för violsten, fastmän stenen själv ingen lukt, utan endast en fin mossa som honom färgar”.

Vild, men med violdoft på stenarna, nog får man väl lust att bege sig upp på Kolmården, och in i den del av Lunda socken som kallas Lundaskog. Där det en gång hördes ylande vargflockar, och björnar som lufsade fram i sitt letande efter något att äta. Det för mycket länge sedan.

Mycket har hänt i Lundaskog sedan det reste sig vid isranden ur det väldiga Ancylushavet.

De första boende i Lundaskog var förmodligen det jägarfolk vars verktyg arkeologerna hittat vid Nävsjön, som är tillverkade av sälben.

Utmed hela Fadabäckens dalgång har stenyxor hittats som minner om stenåldersfolkets aktiviteter. Tidiga stenåldersbosättningar finns t.ex. vid gårdarna Tallbacken och Lasätter.

Vid Enren kan man besöka flera bånsåldersrösen som minner om aktiviteter från brånsåldern.

Stora delar av Lundaskog ägdes på 16oo-talet av Stjärnholms slott och släkten Silverstierna som Fabäcken, Hagmyra, Säter, Laggartorp. och Hultersta i Tuna. Gårdarna friköptes i början av 1700-talet av självägande bönder.
__________________________________

Hur Colmaren blev Kolmården:

På en karta upprättad i början av 1600-talet, av Gustav II Adolfs förtrogne medarbetare Georg Günther Kräill von Bemeberg, visar tydligt att Kolmården på den tiden hette Colmaren. Gamla kartor redovisar att Lilla Colmaren sträcker sig från Kungshamn i Tunaberg till Lövsjön, sydöst om Stavsjö, i Kila socken. Stora Colmaren fortsätter sedan från Lövsjön och vidare in i Östergötland. Namnet Colmaren ”försvenskades” troligtvis sedan och fick namnet Kolmården, det beror förmodligen på en felöversättning. Uttalas namnen långsamt märks likheten, samt att båda namnen är trestaviga.

Går vi till medeltida skrifter i Landsarkivet i Uppsala från bl.a. 1426 kan man läsa: Lunda med tillägget ”vid Colmardhin”.

Vad betyder då Colmaren?

Ordet stammar sannolikt från latinets ”col” lika med hals och ”maren” lika med hav, vik eller liknande. I klartext ”hals vid havet”. Nu heter hals ”collum” på latin, men har troligen stympats, och endast roten har lämnats kvar. Troligen har namnet genomgått ”separering” genom tyskan och/eller franskan, som bildat grunden till lågtyskan som talades i trakten av Nordsjökusten. Man vet med säkerhet att det var friserna som var de första ”utlandsgästerna” i våra farvatten. De var här för att bedriva handel med våra förfäder. Med andra ord bör det vara friserna som varit upphovet till namnet Colmaren.

Enligt geologiska undersökningar sträcker sig Kolmårdens/Colmarens bergskedja till Brannäshalvön nordost om Oxelösund. Den östligaste udden på bergskedja från Brannäshalvön och ut i Örsbaken heter Kölhalsen, likheten är slående. ”Hals” kommer nu igen, men nu på svenska. Ordet köl kommer ifrån rygg, alltså ”rygghalsen”.
____________________________

Geologi

Urbergsgrunden består mestadels av gnejs. Stora hällmarker med inslag av åsar förekommer rikligt, som innehåller krosstensgrus.

Området kring Enarens utlopp och söder och öster om sjön förekommer ljusröd och småkornig gnejs, nordväst om sjön mot länsgränsen och Mogetorp förekommer gnejsgranit. I ett stråk från Mogetorp till Lasäter förekommer sedimentgnejs. Norr om detta område förekommer gnejsgranit.

Tydliga jökelräfflor i sydostlig riktning anger inlandsisens rörelseriktning. De bergspartier som är vända mot nordväst, stötsidan, är slipade medan sidan mot sydost, läsida, inte påvärats av inlandsisen de är mera skrovlig och brantare.

Den högsta höjden över havet är 97,4 m ca 400 m SV om Kristinelund i västra delen av Lundaskog.

Avsmältningen av den senaste istiden anses började för ca 15 000-10 000 år sedan och anses sluta för ca 8 000 år sedan när isen drog sig tillbaka i våra trakter med ca 40-50 m per år.

Allt eftersom landisen drog sig tillbaka höjde sig landet, som pressats ned av ismassorna. Ancylushavet bildades för ca 9 500 år sedan med sin högsta strandlinje på ca 70 m över nuvarande Bråvikens vattenyta. Strandlinjen finns registrerad i form av renspolade klapperstensvallar och ispressade blockzoner. Ett sådant klapperstensfält finns ca 300 m norr om Mogetorp, också i västra delen av Lundaskog på flera platser, men inte så stora som den norr om Mogetorp.   

Även under den s.k. litorinatiden för 7 000-4 000 år sedan när Litorinahavet täckte stora delar av Lunda bildades jättegrytor från bränningarnas virvelrörelser. Litorinahavet, även kallat Stenåldershavet, nådd sitt maximum med ca 45 m över Bråvikens nuvarande vattenyta.

Tre områden med jättegrytor har hittills funnits. Det ena området med tre jättegrytor är beläget ca 500 m söder om Lilla Lundäng utmed bäcken som avvattnar sjön Enaren, i Lundaskogs södra del.

Det andra området med två jättegrytor finns ca 300 m norr om Källhult på en höjd ca 50 m väster om stigen Sandstugan-Källhult. Tredje området med jättegrytor i Lunda är på Hansjöberget enligt uppgift, jag har inte hittat någon jättegryta där.

Jättegrytor bildades av roterande stenar, löpare, vilka sattes i rörelse av vattenvirvlar och på så sätt nötte mot berget. De bildades i forsar och fall, i floder och sjöar, genom bränningarnas virvelrörelse vid havs och sjöstränder. Jättegrytor bildades också från smältvattenflöden vid avsmältning av inlandsisens glaciärers smältvatten, vid slutet av istiden.

De här grytorna ligger mellan 40 och 70 m över Bråvikens nuvarande vattenyta, med grytorna vid Lilla Lundäng, och Källhult på ca 70 m, medan Hansjöbergets gryta troligen ligger på ca 40 m över Bråvikens nuvarande vattenyta.

Stora klippblock, som geologerna kallar flyttblock, som inlandsisen stötte loss från urberget och flyttat längre eller kortare väg. Sedan vid isavsmältningen störtade blocken ner till marken där de sedan blev liggande. Ett sådant block ligger ca 200 m söder om Enarslund, och öster om Enaren andra flyttblock är ”Rövarstenarna” på den s.k. Tybbleskogen och ”Kila kyrka” mellan Aspdalen och Stenstugan. Klapperstensfälten  är också ett minnen från istiden.

______________________ 

Sjöar

De stora sjöarna är:

Nävsjön i söder inbäddad i storskog med gränsholmen, där gränsstenarna mot socknarna Lunda, Tunaberg och Kvarsebo, Östergötlands län står.

Svartsjön är en gränssjö mellan Lunda och Kvarsebo, Östergötlands län. Enligt en gammal skrift från 1580-talet beskrivs gränslinjen mellan Östergötland och Södermanland enligt följande av kyrkoherde Joen Klint i Ö. Stenby: ”Från Nävsjöholm, sedan till Svarta sjö, så till Svartasjöskäl, dädan till Hällfallskälla”.  

Enarn är en centralt belägen sjö i Lundaskog i ett landskap med små gamla jordbruk från 1600-1800 talen vilka är inbäddade i skogsterräng mellan bergsplatåer och större mossar.

De första bosättningarna runt sjön är Enarstorp, 1600-tal, och Bråtan, Bävenstorp och Björntorp 1700-tal.

Nyodlingar av åkermarken kring Enarn tog åter fart under den första delen av 1800-talet. Där torp och (gårdar) som Uttervik (1813), Stora Källmossen (1814), Stora Lundäng (1814), Lilla Lundäng (1814), Källmossen (1815), Bergalund (1818), Lida (1819), Ekdalsvik (1819), och senare Myrkärr som tillhörde Lida (1837), och Jonslund (1862) odlades upp.

Vid Källmossen har det även funnits ett salpetersjuderi

Vid Gälkhyttan i Tunaskog har vi Gälkhyttedammen med sina öar som är naturreservat. Dammen har försörjt den hytta som fanns vid dammens utlopp med vattenvatten. Här har också virke förvarats innan transport till Buskhyttans såg på den smalspåriga järnväg, spårbredd 60 cm. 

Vid Fada finns Sörmlands högsta fall ca 32 m, med reservation av fallhöjden.

Här har funnits en hytta och kvarn som drevs av vattnet.

På en karta från 1677, upprättad av Anders Andersson, är Enarns avrinning ut i Fadabäcken och vidare mot Fadadammen, idag är ju avrinningen mot Nävekvarn. Hur förhåller det sig?

På den karta som är upprättad 29 år senare, 1706 av Eric Agnér över Lunda Cronoallmänning, kan vi konstatera att avvattning sker öster ut sedan sydöst mot Nävekvarn genom en regleringsdamm vid Enarns utlopp, samt en dammvall nedströms vid Trångsund, Lilla Lundäng.

Avvattning skedde nu mot Nävekvarn och bruket, som det gör än idag.

Enligt andra uppgifter ville ju mjölnaren Anders Andersson Zetterblom i Fada på 1820-talet ändra sjöns avrinning mot Fada, alltså var avrinningen 1820 mot söder och mot Nävekvarn som idag.

Kan det vara så att ursprungligen har avrinningen varit mot norr genom Granmossen, och ut i den grav i syd-nordlig riktning som delar inägorna vid Råkärr i två halvor, och sedan ut mot Fadabäcken. För att sedan ändrats av Nävekvarns bruk efter 1677, för att säkra vattenförsörjningen vi brukets anläggningar i Nävekvarn. Enarn har därefter reglerats genom de dammanläggningar vid Källmossen som det finns rester kvar av idag.

Före sänkningen av Enarn 1889 fanns regleringsdamm med vallar vid sjöns utlopp.

Det har ju också funnits dammanläggning vid Trångsund, i Enarbäcken söder om Lilla Lundäng, samt nedströms vid torpet Struten, Struta damm, i Tunaberg. Lundäng och 1/3 av Bergalund ägdes ju för övrigt av brukspatron Johan Sederholm på Nävekvarns bruk, från 1846-1874.

För att säkra vattenförsörjningen till Fada kvarn vid Tuna ville man ändra Enarns utlopp som i tidigt 1800-tal var mot Nävekvarn. Av den anledningen grävde mjölnaren Anders Andersson Zetterblom i Fada en ”kanal” genom en ås norr om Enarn för att om möjligt tappa sjöns vatten mot St. Myskdalen, och ut i bäcken över Fadaslätten vid gården Bäcktorp, för att sedan rinna in i Fadabäcken uppströms gården Övre Fabäcken. Den bäck som sedan mynnar i Fadadammen.

Vattentillgången till Fada och kvarnen skulle därmed vara säkrad.

Men det fanns även andra intressenter om Enarns vatten som var starkare, nämligen Nävekvarns bruk som stämde mjölnare Zetterblom i Fada, så projektet stoppades. Vattendomstolen ansåg att rätt utlopp från Enarn är mot Nävån och Nävekvarn, vilket Nävekvarns bruk hävdade.  Nävekvarns bruk avgick här med segern, och mjölnare Zetterblom fick böta. Nävekvarns bruk blev nu ägare av Fada kvarn. Troligen beroende på att böterna var allt för höga, och inte kunde betalas. Mjölnaren flyttade från Fada kvarn 1823 till Gälkhyttan, han dog 1829. Enligt dödboken: ”Vid arbete vid dammen och föll i”.

Norr om Enaren och norr om vägen mot Bävenstorp före Granmossen kan man se det utlopp som minner om mjölnarens projekt man kan även se den ravin, ca 2,5 m djup och ca 30 m lång, som ännu finns kvar ca 100 m in i skogsområdet öster om Granmossen.

Även Lundaskog har haft sin ”Vildhuss”.

Men var Vattendomstolens utslag rätt?

 

Dammfästet mellan Stora och Lilla Witmossen.

Mellan Stora och Lilla Witmossen finns en damm som troligen har används som vattendelare för avvattning mot Fadadammen med hytta, kvarnar, mm, och Nävekvarns bruk med sina hyttor, kvarnar, mm.

Lilla Witmossen har troligen avvattnas söderut mot Stora Bötet, genom det dike som finns öster om mossen och förbinder Lilla Witmossen med Stora Bötet, och vidare till Nävån mot Nävekvarn medan Stora Vitmossen avvattnas mot Fadabäcken till Fadadammen.

På dammfästet ha stått en tall som fälldes i mitten av 1950-talet. Enligt uppgift räknades årsringarna av Rune Larsson, Hemmingslund, han fann att tallen var 250 år gammal. Med den uppgiften vet vi att dammanläggningen fanns tidigare än år 1950 - 250 = 1700. På de kartor jag studerat dels från 1706 och 1677 finns ingen damm dokumenterad i området. Där av kan vi dra den slutsatsen att dammanläggningen funnits före 1677.

 

Skvaltkvarnar vid Mellantorp och Dammtorp.

Se särskild artikel

Vid Säterslund har hittats en kvarnsten som kan komma från någon av skvaltorna i Lundaskog.

 

Damm vid Dammen, Vintervägskärret eller Prästdammen

Efter den damm som funnits vid Dammen finns rester av fördämningsvall vid skogsbrynet öster om torpet Dammen i den bäck som ansluter till Fadabäcken vid Harlund.  Dammen dikades ur av Lövgren vid Dammen. Torpet Dammen var tidigare slåtteräng till Lunda prästgård.

På våren dämdes vatten, för att ge näring till marken. Sedan släpptes vattnet ut ur dammen så gräs kunde växa. Gräset kunde sedan slås för att användas som foder till djur som hö under vintern. 

__________________________

Bosättningar

Enligt Jordabok för Södermanlands Län 1653. För Lunda,

Nybygge på allmänningen skattefria i 25 år:

Laggartorp, Sätertorp, Hagmyra, Fabäcken

Hemman som betalt årlig ränta, d.v.s skatt:

Lasäter

Bosättningar i Lundaskog som redovisade på en karta över Lunda socken från 1677, upprättad av Anders Andersson är: Askkärret, Enarstorp, Fabäcken, Fäboda, Hagmyra, Hasselstugan?, Hällfall, Laggartorp, Lasäter, Lobergsstugan, Mellantorp, Motorp, Myskdalen och Säter.

På en karta från 1706 över Lunda Cronoallmäning upprättad av Eric Anér finns följande bosättningar noterade:

Cronohemman: Mellanstugan, (Mellantorp), Norrtorp, Hellfallet.

Frälsehemma: Mogetorp.

Frälse nybyggen: Fabäcken, Hagmyra, Holmen, Säter, Laggartorp.

Skattlagda torp: Ekstugan, Dammtorp, Prästdammen, (Dammen), Säterstugan, Trankärr, Hemmingstorp, (Draktorp), Hemmingsstugan, Brinkstugan, (Månstorp), Källmossen, (Stora och Lilla Kolmossen, och Bångens eller Lövstugan), Möskedalen, (Stora och Lilla Myskdalen samt Dalstugorna), Loberga, Bäfwnas, (Bävenstorp), Björntorp, Nybygge, Enarstorp.

För övrigt är Lasäter redovisat på den karta över Södermanland som återfanns i Sibirien mot slutet av 1700-talet, kallad Ryska kartan. Man tror att kartan är ritad 1623-1625 och har påbörjats inför Sigismunds befarade anfall på Sverige.

Ivar, ”sme” vid Bångenstprp, har berättat att: ”Förr var det vanligt att torpare och bönder födde upp oxar som de sedan sålde till slakt i Stockholm.

De gick då till Kvarsebo, tog färjan över Bråviken, sedan vidare till marknaden i Söderköping där unga stutar köptes. Sedan var det samma väg tillbaka till färjeläget vid Bråviken, men nu var det turbåten till Nävekvarn som gällde, för att sedan vandra hem därifrån”.

Efter att ångbåtar började trafikera Bråviken så reste människorna runt Enaren till Norrköping när de skulle till sta’n. De gick som man sa skogsless från Björntorp mot Svartsjön vidare på stigar till Mellantorp i Kvarsebo, det fanns tre spångpar över mindre mossar, sedan ner till bryggan och ångbåten till Norrköping.

En sträcka på ca 5 km att jämföra med hur långt det var till Nyköping.  

_______________________________________

Sägner och historier

 

Sägnen om St: Bengt

För mycket länge sedan, då det var gott om varg, björn och andra djur på Kolmården, bodde vid St. Lundäng i Lundaskog en from man, som kallades Sankte Bengt. En jul, när Bengt skulle gå till julottan, blev han anfallen av vargar, en hungrig flock, som jagade honom in i skogen. Bengt tog sin tillflykt till en stenhäll, och där fick han, omgiven av djuren, fira sin julotta, ty kyrkklockorna hade redan ringt samman, det hade han hört. Bengt kom inte därifrån på hela juldagen, och först då en ny dag grydde försvann vargarna, så han kunde gå hem.

Stenhällen, där Bengt hade undkommit vargarna och där han firade sin julotta, kallas sedan Sankte Bengts kyrka. Och där brukade vallhjonen ofta samlas till gemensam andakt under bar himmel.

I Svenska ortnamnsarkivet i Uppsala finns denna uppteckning, gjord 1935 av fil. kand. Alf Karlsson efter en person i Lundaskog.

Ungefär så lyder sägnen om Sankte Bengt, som jag tyvärr inte kan återge i ordagrann uppteckning:

I den gamla goda tiden var det en, som de kallade Sankte Bengt för att han var lite väl andlig. Han skulle gå till julottan, men han gick bort sig, och där var han, när han hörde att de ringde i klockorna, och där vart han ståendes och fick fira sin egen julotta. Han fick vara där, tills de hittade honom i dagningen”

Flera versioner finns. Enligt en av dessa skulle Bengt vara en enstöring, som bodde i en koja vid stenhällen. I en annan version nämns inget om vargarna.

På den kartan från slutet på 1600-talet av Lunda socken finns öster om sjön Enaren ”S:t Bengts Kürka” utmärkt.

 

Historien finns också bekriven i ”En svensk helgonkrönika” från 1400-talet.

Ur boken ”Tuna” av Ivar Annebäck.

 

Skällgäddan i Svartsjön

Enligt sägnen finns i Svartsjön en skällgädda.

Enligt sägnen var det två mycket trovärdiga f.d. knektar som var och fiskade vid Svartsjön. En av männen fick en mycket stor fisk på kroken, efter stora ansträngningar från de två männen fick de in fisken mot land och skulle precis lyfta den iland.

Då hörs det från sjöns djup ”Slääpp miinn skäällko, slääpp miinn skäällko” med mycket hotfull och mörk röst. Varpå männen inte annat tordes än att släppte tillbaka fisken i sjön.

Det hör också till historien att fisken hade en liten bjällra fäst på ryggfenan.

 

Hönan och skatten vid Källstaholm

Enligt sägnen skall det finnas en stor skatt gömd i källan vid Källstaholm i mossen Källmossen väster om Enaren, som vaktas av något övernaturligt väsen. För att få upp skatten måste det ske under fullständig tystnad vid fullmåne och vid midnatt, klockan 24.00.

Enligt sägnen försökte två personer få upp skatten en midnatt när fullmånen stod som högst. När skatten skulle säkras ovanför källan kommer en höna dragande på ett stort hölass. Då kunde en av deltagarna inte vara tyst utan frågade hönan: ”Vart är du på väg”. Varpå hönan svarade: ”Till Stockholms stad jag far, till Stockholms stad jag far”, varpå skatten försvann ner i källans djup. Huruvida flera försök att bärga skatten finns inga uppgifter om. Kan det vara värt att försöka?

 

Rövarstenarna.

Enligt ortsbefolkningen fanns rövare vid rövarstenarna så sent som när Karl XI var hertig på Nyköpings hus. Rövarna flyttade då mellan Rövarstenarna och en plats i Krokek.

För mycket länge sedan fanns enligt sägnen rövare som bodde vid några mycket stora stenar i Lundaskog, sedan dess kallas de ”Rövarstenarna”.

Rövarna försörjde sig bl.a. av plundring av resande på vägen mellan Kvarsebo och Jönåker samt ”rövartåg” till slättbygden i Kiladalen och plundringar vid de stora gårdarna där. Vid ett tillfälle tillfångatogs en flicka från Vallby som sedan vistades hos rövarna i sju år.

Vid ett tillfälle fick flickan följa med till en gård på slättbygden för att hämta halm till, på det att hon inte fick tala med någon. Men på något sätt kontaktade hon gårdens invånare. Enligt sägnen pratade hon vid husknuten på gården, på vägen hem till rövarnas bostad ”snitslade” hon med halm så gårdens folk kunde följa efter, därmed kunde flickan fritas och rövarna kunde tillfångatas och ställas inför rätta.

Flera versioner finns.

 

Kungajakt vid Bråten.

Enligt historien skulle det bli ”Kungajakt” i Lundaskog på Cronans allmänningar som administrerades av landshövdingebostället Väderbrunn.  Allmogen i trakten ville säkra att inte kungen tog alla ”deras” älgar så de gav sig ut på älgjakt någon dag före kungajakten skulle gå av stapeln.

När de fått sin älg blev ju frågan var den skulle hängas upp. Efter moget övervägande bestämdes att i Bråtens loge blir bra, för inte beger sig kungen till Bråten som ligger längst söder ut på Cronans allmänning. Men kvällen före den stora jakten kom meddelande att alla skulle samlas vid Bråten för Kungajakt.

Nu blev det bråttom att flytta älgen till en säkrare plats före jakten.

 

Konungakällan vid Bråten.

Vid Bråten finns en s.k. ”kungakälla” där kungen druckit vatten. Historien ger inget klart besked på vilken kung som avses, men det kan ju varit Karl XV, eller ”Kron Kalle” som han ville bli kallad, som vid ett flertal tillfällen var hos brukspatron John Sederholm på Nävekvarns bruk. John Sederholm ägde också Stora och Lilla Lundäng som gränsar till Cronans allmänning.

Kan det vara i samband med Kungajakten på Cronans allmänning kungen behövde släcka törsten vid Bråten?

 

Spöken vid Aspdalen.

Det var när en ny ladugård uppfördes av Abraham vid Aspdalen. Tre pojkar var och spanade på rävungar vid ett rävgryt i närheten av Aspdalen, ca 150 m från torpet. När pojkarna låg och spanade vid grytet, klockan var nog kring 23.00, då hördes det som att arbetet med ladugården vid Aspdalen fortsatte. Det spikades och sågades, borrades, ljud av när hakar tappas, mm. Ja, alla ljud som förekommer på ett bygge hördes.

Pojkarna gick så småningom fram till ladugården men det varken hördes eller syntes något, när de kom fram. Vid ett annat tillfälle träffade pojkarna mor i Aspdalen och frågade om hon hade hört något. Hon svarade: ”Ja, de håller på från kl. 23 till kl. 3 på morgonen, men inte blir det något gjort inte”. 

_____________________________________

Vargar i Lundaskog

En ensamströvande varg har under 2008 observerats på flera platser i Lunda bland annat mellan Lurtorp och Myrkärr, vid det s.k. Storkärr söder, om Enaren i Lundaskog.

Den första november rev vargen 25 får vid Jobstorp i Tuna. De får som överlevd attacken från vargen, och var skadade, slaktads.

För drygt 160 år sedan observerades vid arbete vid torpet Bråten i Lundaskog på 1840-talet två vargar vid den grav som leder vattnet till Enaren.

Det var mitt på dagen när drängarna kom tillbaka till arbetsplatsen efter middagsrast. Vargarna blev rädda och sprang till skogs. Samma dag rev de en kviga vid Lurtorp och en ko från Myrkärr, som de skrämde ut i Lurmossen, en mosse i närheten av torpet Lurtorp.

Dagen efter händelse bådades till vargskall av Lundaskogarna, men ingen varg kunde infångas. Det var de senaste vargar som säkert har observerats i Lundaskog före den här ensamvargen. För att fånga ”ulven” användes förr s.k. varggropar eller fångstgropar.

En sådan varggrop fanns bakom Blomsätter, på Tybbleskogen, där det fångats varg i på vintrarna när vargen hade svårt att få tag i mat i äldre tider. Fångstgropen var ofta ca två meter djup med en diameter av ca tre meter. Väggarna i gropen lutade utåt så gropen hade en större diameter i botten. Det gjorde att vargen hade svårare att hoppa upp ur fångstgropen.

I varggropens placerade centralt en träpåle, ca en halv meter över gropens övre del. Pålen gillrades med en fågel, ofta en levande anka, s.k. ”luder”. När vargen skulle fånga betet föll den ner i gropen där den inte kunde ta sig upp. Vargen kunde därmed oskadliggöras.

Gamla bilder Lundaskog

781 Ivar Anderson
783
781 text
777 Bångenstorp
750 Eva & Gustav Lindgren, Hagalund
60 Skräddare Ernst Eklund
59 Gustav i Lurtorp spelar för Martin & Ellen
57 Emma Lövgren Dammen
44 Tallbacken Anna & Oskar Eklund med Alice gift med Sven Johansson, Märta,  Gärda 1930
43 Smederna August Andersson & Ivar Andersson
31 Enarn
24 Steffen Eriksson, Halvar Karlsson Bångenstorp
23 John Forsberg Konrad Johansson
8 Säter före 1920
Pensionat Lilla Lundäng
Pensinatsgäster kafferep
Kaffe
Hedda & A
759 Text
759 Lundaskogs första radio
755 Rolf Telin med sin Ford 1922 utanför Mellantorps Handel
730 Johan Anderssons 70-årsdag 1930
727 Laggartorp
723 Ebba Andersson, Ivar Andersson, August Andersson
715 Släktträff vid Dalstugan Gotthard, Helge, Chaufören, Karl, Lisa, Elin, Jenny, Helena Borg, Josefina Högkvist, Olle, Sven, Holger
704 Till höger Edvin Eriksson, luffarnubb under skosulorna för att spara sulorna
700 Stor Hultersta Tuna David Karlsson med familj
693 Martin Larsson Hörningsberg med dubbelpipig hagelbössa
675 Enarslund Sven & Helga Andersson med sonen Erik_
682 Skogvaktare Johansson
673 Lärarinnan Asta Håkansson i Nävekvarn
671 F.d
665 Mellantorps handel & Tvättstuga
663 Söndagsskolfest 1 Bertil 2 Martin
661 Tröskning vid St Myskdalen
660 Per-Oskar & Klara Eklund Tallbacken
659 Familjen Lundmarks på Lasätter
657 Bror Eriksson & Iva Anderss
656 L
652 Lundaskogs skola
648 John Halen Övre Fabäcken
641 text
641 Stefanius råoljemotor
625 Handlaren Ture _Pixen_ Pettersson L Lundäng 1919-1924